biwurfida f. ō-St., nur Gl. 2, 451, 57: ‚Opfer,
Verlust, iactura‘. Das Wort ist von der Ablaut-
stufe des Pl. Prät. des st. Verbs biwerfan (s. d.)
abgeleitet. S. -ida. — Splett, Ahd. Wb. I, 1103;
Starck-Wells 62.